Intervju med Miguel Angel Carlosama, 45 år
Från Pueblo Kichwa Karanqui
Just nu preseident för ”La Fundacion de Estudios Interculturales”

1. Kan du beskriva skillnaden mellan ditt liv och dina föräldrars liv vid samma ålder? Kan du jämföra er barndom och uppväxt? Vad är samma? Vad är annorlunda?

Det är en enorm skillnad. Mina föräldrar arbetade på en hacienda (Magdalena i San Clemente). De fick inga pengar för sitt arbete, ingen lön. Idag existerar rättvisa på ett helt annat sätt. Jag är framför allt inte beroende av en chef, en patrón, som bestämmer över mitt liv. När det gäller utbildning fick mina föräldrar aldrig någon officiell sådan. Men min pappa lärde sig läsa och skriva med hjälp av katolska kyrkan, genom befrielseteologin och deras arbete i byarna. Själv har jag liten officiell utbildning. Jag har gått grundskolan (primaria) och lite i gymnasiet. Inget mer. Resten har jag lärt mig själv genom mitt arbete med organisationen för indígenas i Ecuador, Conaie. Min mamma kunde aldrig läsa eller skriva under sitt liv, och hon aldrig fått någon lön för sitt arbete. Hon pratade bara kichwa. Min fru kunde aldrig läsa och skriva och pratar både kichwa och spanska. Det är en stor skillnad. Men hon har ingen officiell utbildning, hon har lärt sig genom att jobba i ursprungsrörelsen. Om vi jämför mina föräldrars barn, dvs mina syskon med mina barn, så gick mina syskon bara i primeria escuela (grundskola). Mina barn däremot, går i gymnasiet (colegio) och studerar vid universitet.

Mina föräldrar levde i en isolerad värld. För dem var byn, la comunidad, allt. Hela världen. De hade aldrig möjlighet att ta del av information från andra delar av världen. Historier, verkligheter, situationer som var utanför deras egna. Men vi har en otrolig möjlighet att lära känna andra situationer i världen. För mina föräldrar och andra i samma situation var ”mingan” otroligt viktig. Man gjorde allting tillsammans, det var så man levde. Idag arbetar vi fortfarande i ”minga”, vi försöker bevara den traditionen, men man märker att den mentaliteten försvunnit till viss del. Individualismen tar över mer och mer. Vi är många som kämpar emot men många indígenas flyttar till städerna som har en helt annan kultur och influerar människors sätt att tänka. Det förändras. Städernas påverkan och roll har också förändrats när man jämför mitt och mina föräldrars liv. Mina föräldrar åkte till staden för att köpa salt och sötsaker, ingenting annat. Idag har vi andra kulturer att konsumera. Det är enormt viktigt. Det händer att jag och Lola åker till staden 2-3 gånger om dagen i olika ärenden. Det är också många som åker till städerna för att jobba.

På mina föräldrars tid var i princip alla indígenas analfabeter. Idag kan folk läsa och skriva. Och idag har vi en mycket större kunskap. Och vi pratar och umgås över gränser på ett helt annat sätt än förr. Men det allra viktigaste just nu är att vi har blivit en del av staten, vi har vår egen röst i politiken. Under epoken då mina föräldrar levde var vi en del av en comunidad. Det är vi fortfarande idag, och den är fortfarande viktig, men den är en del av en större helhet. Vi kommunicerar med, och opponerar mot, hela landet. Till skillnad mot förr då haciendaägaren var vår enda röst utåt.

På mina föräldrars tid samarbetade ursprungsrörelsen med socialister, och vid andra tillfällen med kommunister. Och med katolikerna, genom frihetsteologin, Idag är vi sammanslutna utan ideologi till höger eller vänster och arbetar tillsammans utan uteslutning pga religion. Det är en större solidaritet idag, utan diskriminering.

Vad är lika?

Det som är lika är allt det vi har bevarat. Språket – kichwan. Comunidaden existerar fortfarande. Våra vanor, traditioner, högtider. Till exempel Inti-Raimi (midsommar) firar vi på samma sätt idag och vi gör på samma sätt när någon dör.

2. Dina barn och barnbarns liv, hur tror du att de kommer att skilja sig från ditt liv? Vilka förändringar är bra, vilka är dåliga?  

Det kommer att skilja sig mycket, det skiljer sig mycket redan nu. Ta Ali som ett exempel. Ali vet redan att telefonen finns, vid ett års ålder. Vi visste inte vad det var när vi var barn, det existerade inte i våra liv. En sak som jag tror kommer att förändras stort är sättet att äta, mycket av vår traditionella mat är på väg bort. Till exempel ”las cocas” (en söt rotfrukt) tror jag kommer att försvinna. Ungdomarna vill inte äta sådan mat. Och quinoa, det är det ingen som odlar längre. Inte jag heller. Det enda jag vet som odlar det är min svåger. De flesta tycker att det är för mycket arbete. Men det finns något mycket bra med det nya informationssamhället, en stor fördel. Det är att alla kan nås av information om, och dra nytta av, vår kamp. Man ser till att det finns information om vad som faktiskt har hänt.

Våra barn kommer inte att kämpa på samma sätt som vi har gjort. Det är många som inte kommer att driva kampen, som inte är insatta. Därför är det viktigt att exempelvis universiteten lär ut värderingar som är viktiga för  växandet av medvetandet. Jag hoppas på det. För om ingen känner till vår historia och får information om vår kamp, finns det mycket annat som tar över. Som impulser från TV, ekonomi, kapitalsim, individualism.

3.  Dom här förändringarna, är dom karaktäristiska för all urbefolkning I Ecuador?

Nej! Verkligheten är mycket komplex. De här förändringarna är gemensamma för kichwas i
Anderna. Det stämmer inte när det gäller kusten, eller Amazonía.

4. Upplever du att din ekonomi är bättre eller sämre än majoriteten av befolkningens i Ecuador?

Frågan känns främmande, det är svårt att relatera till det tänkesättet. Vi arbetar tillsammans i comunidaden, delar på det mesta. Men min familj är ingen bra referens egentligen, till hur befolkningen i det här landet lever. Jag har hus, jag har mat. Det finns de som inte har något. Och finanskrisen just nu påverkar många. I Ecuador speciellt mycket eftersom vår valuta är dollar.

Men det ekonomiska systemet i en kichwa-by är mycket olikt det individualistiska. Här vet alla vad de andra tjänar, och de som tjänar mest bidrar mest till byn. Man investerar utefter hur mycket man tjänar och det jämnar ut sig. Det finns byar där man betalar en viss procent av sin inkomst till byn men så är det inte här. Istället bidrar de som har mest när något ska byggas gemensamt eller när det är en stor festlighet. När jag jobbade inom politiken och hade en hög lön hände det att jag blev tillfrågad om jag ville ordna festen vid Inti-Raimi. Det är en stor ära att få det uppdraget. Men det krävs stora resurser, mat och dryck för flera hundra människor. Vi som lever i en kichwa-comunidad har det bra, men vi lever inte i överflöd. Det vi har är kläder, mat hälsa. Ingenting mer. Det som blir över investeras i comunidaden. Du kan liksom inte äga en massa pengar, som du lägger på personlig lyx, investera i ett företag eller köpa en lyxig bil till dig själv. Det skulle aldrig tolereras. Det viktiga är vår comunidad där vi lägger våra resurser.

(Våra, urbefolkningens, traditioner kommer inte överens med det individualistiska tänkesättet inom ekonomin. Istället har vi bevarat mycket viktiga grundläggande värderingar. Som ett eget ekonomiskt system i byn där tillgångarna omfördelas. ) Han sa ungefär så, min egen tolkning.

5. Upplever du att det har skett någon förändring i din livssituation genom att Correa har blivit president? I så fall vad?

Förändringar har skett. Många är övergripande, såsom tillgång till högre utbildning för tidigare marginaliserade grupper, hälsa och social säkerhet. Det är positiva förändringar, viktiga förändringar. Men nu tänker jag för stort igen, för politiskt. Du ville veta om förändringar i mitt eget liv, hos familjen. Konkreta personliga förändringar.

- En förändring är det månatliga stöd som familjen erhåller från staten för att jag är arbetslös, det har höjts från 15 till 30 dollar.

- Inskrivningsavgiften för att börja studera har tagits bort. Det påverkar förstås, eftersom vi har 2 söner som studerar. Sedan Correa kom till makten har man också börjat dela ut skoluniformer gratis.

- En större uppmärksamhet ges till barnen i samhället. Till alla barn mellan noll och fem år kommen en psykolog eller en pedagog en gång i veckan, för att undersöka hälsa, logiskt resonemang och symtom på stress.

- En annan sak som kommit med Correa är att vi i byn har en möjlighet att ta tillbaka mark som inte nyttjas av haciendaägarna. Den nya konstitutionen tillåter detta. Det är en stor möjlighet, och just nu håller vi på och förbereder oss, organiserar oss. Ännu har vi inte gått till handling.

Finns det några dåliga förändringar?
Det finns fortfarande ingen lag som ger urbefolkningen sitt riktiga erkännande. Som individer, ja, men inte som comunidad. För Correa existerar inte kollektivet, bara individen. Men Correa har inte lyckats individualisera Punku Wayku.

6. Vad skulle du vilja förändra i samhället idag?

- Systemet med politiska partier.Jag skulle vilja reducera de erkända nationella partierna. Idag finns en lag som säger att alla kan starta sina egna partier. Men det fungerar inte i praktiken med så många små partier. Man borde säga att ett nationellt parti ska vara erkänt av folk i hela landet för att erkännas.

- Rättsystemet. (administracion de justicia)
Rättsystemet har formats utan hänsyn till olika kulturer och deras sätt att skapa rättvisa. Det juridiska systemet i en plurikulturell stat måste respektera olika kulturers system att skipa rättvisa. Alla ska respekteras i samband med den kultur de har. Och alla har rätt till ett försvar, en juridisk rättegång, på sitt eget språk! I det här landet har det aldrig funnits rättvisa på samma villkor för alla, och vi kämpar fortfarande för den.

- Ekonomin.
Därför att vi är beroende av USA, genom dollarn. Vi bör byta till en egen valuta, som inte domineras av USA. Med dollarn kommer influenser på andra områden, tankar, politik, och USA har stor inverkan på vårt land. Jag tycker att det är intressant att det diskuteras kring en enda gemensam valuta i Latinamerika. Vi är mitt i en ekonomisk kris just nu, som påverkar oss därför att vi har dollarn. Det diskuteras på forum, universitet m.m. om alternativa ekonomier som en lösning på problemen. Ett av de förslag till alternativa ekonomier som inspirerar är urbefolkningens traditionella system för byteshandel. (”Truce”) Byteshandeln har ökat väsentligt just nu, pga den ekonomiska krisen, folk använder mindre dollar och försöker lösa saker på andra sätt. Därför att alla priser höjs. Samtidigt som vi blir mer solidariska när alla får det sämre.

- Att både kvinnor och män tar del i samhället på samma villkor. Och att kvinnor får möjlighet att ta del på samma sätt i politiken. Det finns kvinnor som gör detta, men de är inte respekterade, accepterade. Jag vill förändra så att båda kan bli aktörer, att kvinnor kan spela en större politisk roll med stöd från män. I hemmet ska vi göra saker tillsammans. Det krävs en kulturell förändring, och det kommer att bli en hård kamp. Det som dominerar är patriarkatet, machismon. Den sitter mycket djupt. Den finns i soppan på matbordet, i allt.

7. Vad förväntar du dig/hoppas av framtiden?

- Att de gamla ledarna inte lämnar ifrån sig makten som nu, är inte min framtid. Det är ingen framtid. Den är fylld av nya, unga ledare, och ledarinnor.

- Jag önskar att vi aldrig någonsin mera får haciendor. (Om Correa fortsätter den politik som han driver just nu kommer vi att ha en patrón, likt haciendorna, en enda som bestämmer. Om han inte släpper fram andra.)

- Jag förväntar mig att Ecuador kommer att ha en egen ekonomi. En ekonomi som inte bygger på krig och vapenhandel, förstörande av naturen och droghandel. En ekonomi som tjänar mänskligheten. Jag hoppas på fred. Harmoni mellan alla varelser/väsen i naturen. (seres.bios.)

- Jag hoppas på en human globalisering som respekterar kulturerna, men där kulturerna är öppna och inte stängda. Där vi kan dela varandras kulturer på ett respektfullt sätt. Jag önskar att alla ska känna till Karanquis, jag vill sprida vår kultur och dela den med alla, utan för den delen utplåna våra traditioner och vanor.

- Jag hoppas på länder i syskonrelation (”países hermanos”), utan så många gränser. Jag hoppas på en större frihet att arbeta var man vill, på en större frihet att resa. Nu är det bara de som har makt och pengar som kan röra sig i världen. Gränserna delar oss. Jag drömmer om en värld utan religioner, utan dogmer, utan politiska partier. Jag drömmer om mänskliga möten, att vi kan skapa direkta kontakter mellan människor. Som vi sitter nu, du och jag. Utan tillåtelse från Correa. Utan tillåtelse från svenska regeringen. Människa till människa, familj till familj, folk till folk. En känslig, direkt kontakt.

-Jag drömmer om ett finansiellt system, drivet av civilbefolkningen i alla delar av världen, för att kunna genomföra alla dessa drömmar. För utan pengar kommer vi inte långt. Vi lägger alla pengar tillsammans, vi hjälper de som inte har, i en ”minga”. Ett eget finanssystem.

- Jag drömmer om en större rättvis handel.

Finns det något som oroar dig inför framtiden?
Krigen. Krigen kan vara ett stort hinder, att vi inte når våra drömmar. Krig mellan länder eller mellan människor. Jag är rädd för att vi inte ska kunna skapa ett alternativt samhälle, med en alternativ ekonomi. Kommunism eller kapitalism är inga lösningar. Det är nödvändigt att konstruera en helt ny alternativ ekonomi. Jag är rädd för att vi i framtiden kommer att utnyttja naturresurserna i alltför hög grad, därför att internationella företag inte bryr sig om naturen i sig. Och det konstrueras inga alternativ. Jag är djupt bekymrad för den globala uppvärmningen. Vi har fått ett helt nytt klimat här, vi kan inte lita på vädret. Det påverkar jordbruket i stor grad, förut visste vi precis när vi skulle så vissa grödor, eller skörda, därför att klimatet har varit det samma i flera tusen år. Vi kunde använda samma jordbrukskalender som våra förfäder, karanquis, har använt sedan flera tusen år. Idag kan vi inte göra det längre, vi kan inte lita på vädret, och vi vet inte när vi ska så vilka grödor. Jag är orolig för en kris i världen när det gäller tillgången till mat.

8. Kan du beskriva skillnaden mellan kvinnans och mannens ansvar och arbetsuppgifter i hemmet?

När klockan är fem ligger hon inte längre i sin säng. För halv sex måste hon vara klar med frukosten åt sin man och sina barn. När de gått hemifrån broderar hon, städar och tvättar kläder. Har hon små barn tar hon hand om dem hela dagen. Riktigt små barn bär hon med sig på ryggen hela tiden. Hon tar hand om djuren, ger dem mat och skördar grönsaker för att kunna laga lunch åt familjen. Det är kvinnan som tar hand om jordbruket medan mannen är borta och arbetar på annat håll. Mitt på dagen kommer barnen hem och då ska lunchen vara färdig. Efter lunch städar hon, ägnar sig åt hantverk och jordbruk. Vid sjutiden kommer mannen hem och då ska middagen vara färdig, solen har gått ner. Man sysslar med en del hantverk tillsammans, tills man går och lägger sig vid niotiden. Eller så försvinner mannen iväg på någon aktivitet. Det är väldigt sällan som en kvinna har möjlighet att göra detta. Hon har hela tiden ansvar för barn och hus. När en man slutar på sitt arbete är han ledig, kvinnan är aldrig ledig. På helgerna ägnar sig mannen ofta åt sociala aktiviteter, träffar vänner, spelar fotboll. Kvinnans helgdagar ser ut på samma sätt som vardagarna, hon har helt enkelt ingen helg. Och kvinnorna får ingen lön, ingen socialförsäkring. De är inte värdesatta på det sättet.

Är detta speciellt för indígenas eller är det samma sak i hela Ecuador?

Detta är speciellt för indígenas. Jag tror att det ser annorlunda ut i resten av landet, speciellt i städerna. Där tror jag att man har gått framåt, där finns mer medvetenhet, rättvisa. I urbefolkningens byar och i de svarta byarna finns flest orättvisor. Jag vill inte generalisera, men så är det.

Händer det att män och kvinnor byter arbetsuppgifter med varandra?
Det är inte vanligt, men det händer. Folk lär sig.

Om man jämför dina föräldrars arbetsfördelning när de var i er ålder, med hur du och Lola har det, har det skett någon förändring?

Ja, vi har bytt mer. Och det finns mer respekt mellan könen idag. Till Lola sade man att hon inte skulle gå i skolan för att hon var kvinna, för att hennes bror skulle få den möjligheten istället. Vi skulle aldrig säga till Ali att hon inte får gå i skolan för att hon är kvinna, vi har en helt annan medvetenhet idag. 

Tror du att dina barn och barnbarn kommer att leva på samma sätt eller tror du att det kommer att ske en förändring?

Det kommer att ske en förändring. Jag är djupt övertygad om det. De kommer att byta mer, jag drömmer om det. Kanske kommer man att bevara sina könsroller men delta i samhället på samma villkor, det är en möjlighet. Mina barnbarn kommer att leva på annat sätt, ha en annan attityd, andra typer av arbeten. Det slutgiltiga målet är lyckan. En värld där även kvinnor kan vara lyckliga. Inget land, ingen värld, ingen kommun är emot lyckan som sådan. Det är det viktigaste för varje individ i världen. Därför kommer vi att nå dit. 

/Intervjun gjord av Jenny Göthberg, februari 2009