Kvinnans situation i Ecuador

De allra flesta i Ecuador lever i ekonomisk fattigdom. Det är inte det allra fattigaste landet i världen, men klyftorna mellan rika och fattiga är bland de största i världen. I och med dollariseringen har situationen för många fattiga människor försämrats och det är ingen hemlighet att de som drabbas värst är kvinnorna. 94 procent av kvinnorna i Ecuador räknas som fattiga. Dessutom befinner sig hälften av alla ecuadorianska kvinnor i den informella sektorn d v s hushållsarbete, försäljning och andra otrygga arbeten.

Bristen på arbete för kvinnor leder till pressade löner, och att de allra flesta tvingas till dubbelarbete. Få kan försörja familjen och ge den det nödvändigaste bara med sin lön.

Fortfarande är det pojkarna som prioriteras när familjerna inte har råd att ge utbildning till alla sina barn. Jämställdhet är därför delvis en klassfråga, precis som medvetenheten om könsroller. Latinamerika är en kontinent där machokulturen är djupt rotad och många säger sig tycka att det är viktigt att dela på hushållsarbetet och ge kvinnor mer frihet. Men, precis som i övriga världen efterlevs inte alltid teorin i praktiken… 

Här kan du läsa några intervjuer med tre olika kvinnor i den lilla byn Salinas i centrala Ecuador. Salinas är lite speciellt eftersom man har arbetat med själv-försörjning och egen förädling sedan en italiensk präst, Antonio Polo, kom till byn för ca 30 år sedan. Folket i Salinas har det därför relativt gott ställt, och är också politiskt ganska medvetna, trots att byn ligger olägligt till högt uppe i Anderna.

INTERVJU 1

Lucía Urbano är 24 år och är gift och har tre barn. Hon har gått ut gymnasiet med toppbetyg. Just nu arbetar hon i hemmet men drömmen är att få utbilda sig till veterinär, i framtiden, när barnen blivit lite större.

Vilka är de största problemen för kvinnor i Salinas?

- De största problemen för Salinas kvinnor är hälsan, framförallt p.g.a. det smutsiga vattnet. Urinvägsproblem och hudproblem tillhör vardagen. Men det är inte många som orkar engagera sig i att förbättra situationen.

Är det vanligt med män som slår sina kvinnor här?

- Ecuador har mycket problem med mäns våld mot kvinnor. Det är inte lika vanligt här i Salinas där alla känner alla, som jag tror att det är i städerna, men visst blir kvinnor här också utsatta för våld. Om min man skulle utsätta mig för våld, skulle jag vända mig till ett kontor i den närmsta staden, Guaranda, för att få hjälp. Alla kvinnor vet vart de ska vända sig men de flesta anmäler ändå inte den här typen av brott. Det finns så mycket rädsla för andras reaktion och för hur barnen ska få det.

Ser situationen likadan ut för mestiskvinnor och indiankvinnor?

 - Nej det är stora skillnader. Indiankvinnornas problem tas inte på lika stort allvar i det ecuadorianska samhället. De blir inte lika lyssnade på. Det är större skillnader mellan mestiser och indianer än mellan rika och fattiga.

Får ungdomarna sexualupplysning i skolan?

Nej, den är inte särskilt bra. När jag gick i skolan fick jag reda på hur reproduktion gick till, men mycket mer än så var det inte. Kvinnorna i Salinas använder olika sorters preventiv-medel, som vi får upplysning om på hälsocentret. Där är det ganska billigt. Män får gratis kondomer på hälsocentret; är du kvinna får du betala. Kondomer och p-piller är det vanligaste, men pessar och avbrutna samlag används också. Tyvärr är det mest vi gifta kvinnor som känner till att man kan och bör skydda sig. Det är också ofta när mannen är bunden att försörja barnen genom äktenskap som han blir positiv till skydd. Ungdomar fortsätter att bli gravida vid tidig ålder.

Hur många barn är normalt för en familj här?

- För kvinnor i min generation är det normalt att få runt tre barn. Ute i de mindre byarna är det fortfarande vanligt att få upp till tio barn. Själv har jag sju syskon och min mormor fick 20 barn!

Finns det skillnader mellan kvinnors situation i olika delar av Ecuador?             

- Kvinnorna på landet är mycket starka och arbetar nästan dygnet runt. Kvinnorna i staden har mer problem med utseendefixering och ätstörningar. Kvinnorna på kusten är lite mer frigjorda och utvecklade än kvinnorna i Anderna och de pratar mer. Där har man också större problem med prostitution. För att arbeta med jämställdhet måste man jobba från många olika håll, både med flickor och med pojkar. Jag har själv kommit på mig flera gånger med att säga till mina söner att de inte ska gråta för då blir de flickor. Man måste börja där, och det är inte alltid så lätt som man tror.

INTERVJU 2

Patricia Álvares är 27 år och ogift, fast hon har pojkvän. Hon bor på Hotel El Refugio i Salinas, dit hon kom för tre år sedan för att skriva sin universitetsuppsats i ekoturism. Nu arbetar hon som koordinatör på hotellet.

Hur ser du på din framtid?

- I framtiden skulle jag vilja arbeta inom ekoturism och lära mig engelska. Jag skulle också vilja resa till andra länder. Jag har haft förmånen att kunna resa både till Peru och Colombia, men jag skulle gärna resa till Rom, Paris, Mexico och England. Jag skulle vilja bo i England ett tag för att lära mig engelskan ordentligt. Fast i framtiden vill jag ändå gifta mig och skaffa tre barn och bo på Ecuadors landsbygd.

Ser du mycket sexism/machism i ditt dagliga liv?

- Det blir mer tydligt när man kommer ut i mindre byar. Där är det vanligt att     man inte satsar på kvinnorna. Många flickor studerar inte över huvud taget.               Alfabetiseringsprojekten som pågår just nu berör mycket fler kvinnor, eftersom flickorna inte fått lära sig att läsa och skriva i skolåldern. Framförallt har kvinnorna inte samma frihet som männen har. Det finns mycket skepsis mot kvinnor som försöker ta nya initiativ. När jag började arbeta på hotellet tyckte killarna att jag inte kunde göra Internetsidan eftersom jag är kvinna. Men sådant förändras hela tiden. Det blir bättre. Att vi inte är jämställda med männen är också till stor del kvinnornas eget fel eftersom vi inte       värdesätter oss själva tillräckligt.

 Tar kvinnorna här aktiv del i det politiska livet?

Javisst! Vi går på lokala möten här i Salinas, men det är ofta ganska uppdelat. Kvinnorna går på möten som handlar om skola, hälsa och barnomsorg medan männen går på möten som fattar ekonomiska beslut och sådant. På möten där de viktiga besluten fattas är      kvinnorna sällan aktivt    deltagande. I Salinas har vi dock en kvinnogrupp som arbetar för att förbättra den här situa-tionen. Ecuador har f  förresten haft en kvinnlig utrikesminister en gång! Hon hette Gina Pacari. Men hon fick avgå snart.

INTERVJU  3

Gladis Salazar är 42 år och gift, med fem barn. Hon bor i Salinas centrum där hon är chef och administratör för kvinnokooperativet som arbetar med hantverk. Hon tar emot beställningar och kontrollerar kvaliteten på kvinnornas arbete. Hon har ingen lön men får en ersättning på 170 dollar i månaden, vilket är ca 1 200 svenska kronor, och en ganska hyfsad inkomst för en arbetare i Ecuador.

Berätta lite om ert företag!

- Vi är 65 kvinnor som arbetar i Texal. Kvinnorna får krediter för att kunna köpa material. De flesta stickar hemma eftersom de har barn och hus att sköta om. De kommer hit och säljer. Texal i sin tur säljer sedan vidare hantverken, såsom ponchos, halsdukar, tröjor och sockor till affärer i Salinas. Vi har gjort försök med att sälja varorna till andra länder, men det har inte fungerat så bra, det är svårt att marknadsföra sig när man inte har en säker, kontinuerlig produktion. Kvinnorna kan tjäna mellan fem och åtta dollar på en poncho som säljs för tjugo dollar, och det är bättre än i de flesta andra företag i Ecuador, men så är också priserna lite högre. Därför har vi svårt att konkurrera på den inhemska marknaden. Inkomsten är liten, men för ett antal familjer är det den enda inkomsten för att det är så dåligt med arbete. Männen i dessa familjer går arbetslösa. En dröm vore att kunna öppna en butik i Quito för att sälja vårt hantverk.

 Vad har ni stött på för problem inom Texal?

- Det värsta är att det inte finns någon efterfrågan på våra varor. Den ekonomiska situationen i landet gör att folk inte köper våra förhållandevis dyra varor. Det skulle behövas en hel del fortbildning. Förra året arbetade en italiensk volontär med oss. Hon har också samlat in 3000 dollar på egen hand för att vi ska kunna köpa in material och annat vi behöver. Bristen på pengar är förstås ett stort problem och Texal är inte så prioriterat i Salinas, som har många olika småföretag. Vi får inte så mycket bidrag som andra företag.

Vad tycker du om utveck-lingen som Salinas gått igenom sedan Padre Antonio Polo kom hit på sjuttiotalet?

- Salinas har fått det bättre. Det finns fler arbeten än tidigare och det är färre   personer som flyttar härifrån. Men fortfarande får inte alls alla del i   utveck-lingen. Det finns inte arbete åt alla. Salinas ses som ett nationellt exempel på en positiv utveckling, men den förtjänsten delas inte på alla. De nya företagen har lett till ett antal kontorsjobb och arbets-tillfällen i fabrikerna, men det är inte alls tillräckligt.

Hur kan man arbeta för att öka jämställdheten?
- Genom fortbildning av kvinnor och män. Få känner till de lagar som finns för kvinnorsrättigheter. Man borde också få samma lönför samma arbete.

 Vad är de största styrkorna du kan se hos kvinnorna?

- Vi är mycket arbetsamma och det kommer många kvinnor på mötena när de har rätt teman, som t.ex. om barn och omsorg. Det finns en enorm styrka hos de ecuadorianska kvinnorna.