LA MARIN, QUITO

– Det finns inga möjligheter för de unga i dagens Ecuador, säger Darwin Rolando Suárez, 18, och knappar vidare på datorn där barnens bokföring finns.

Vi befinner oss i en av de slitna lokalerna på centret beläget i området La Marin, den äldre delen av Quito. Här råder febril verksamhet dagligen för ungdomar som lever under svåra sociala förhållanden. Många av de unga lever på gatan. De försörjer sig och sin familj om de har en, som skoputsare och försäljare. Andra söker alternativa vägar för att nå en någorlunda dräglig tillvaro. Samtliga befinner sig mitt i trafikkaoset i de centrala delarna av staden, och räds inte de tutande bilarna utan cyklar eller springer omkring bland gyttret av trafik och damm som framkallar kvävande avgaser och svidande ögon.

En hoppbringande verksamhet
På centret får de tid att vara i en trygg miljö. Umgås med likasinnade under spontandans eller spela en fotbollsmatch. Fördjupa sina kunskaper i ett visst skolämne eller bara kanske prata av sig med någon vuxen. I fokus finns Iván Troya, eldsjälen som är en av huvudlänkarna i kedjan och projektet, La Marin – Chicos de la calle. Han har givit upp sitt liv för att arbeta näst intill ideellt med centret.
Vid Troyas sida hittar vi blott 18-årige Darwin Rolando Suárez, som går under namnet Oso – Björnen. Han berättar öppenhjärtat om sitt arbete som koordinatör och mentor för de utländska volontärerna som kommer och arbetar på centret. Själv har Oso arbetat på centret under ett års tid, och nog syns det att han trivs.
– Jag startade min månadslånga praktik här förra vintern. Då träffade jag min biologiske bror som också heter Darwin, och det var något som gjorde mig stimulerad att fortsätta, berättar Oso.

Såväl god förebild som hatobjekt
– Det är stressigt och krävande vissa stunder men jag känner att jag gör något gott, säger han och blottar sina stora vita tänder med ett gigantiskt leende.
Oso ber om ursäkt och avbryter samtalet för ett tag – han måste gå ut för att säga till några av ungdomarna att sänka ljudnivån på den dånande musikanläggningen i rummet intill, eller stänga dörren.
Han fortsätter:
– Vissa ser mig som en god förebild, medan andra hatar mig för att de blir tillsagda när de gör något fel.
Det blir tyst i några minuter, sedan är ljudet på högsta volym återigen. Den här gången blir det ingen tillsägning.
Oso förklarar att musiken ger ungdomarna styrka.
– De sjunger om sin tillvaro och kan på det sättet finna sin identitet, och därmed undvika att hamna på glid med drogerna och våldet.

Dans, musik och fotboll för livet
Det är inte bara dansen och musiken som upptar de ungas intresse. Även fotbollen spelar en viktig roll. I projektet finns en särskild fotbollssatsning där de som vill kan vara med och delta. På helgerna lattjar man boll i Carolinaparken i Quito och ibland spelar man vänskapsmatcher och turneringar.
· Hur ser du på framtiden för centret och för ungdomarna i Ecuador?
– Jag har hopp om framtiden och det har jag alltid haft. Jag hoppas och tror på en förändring, avrundar Darwin Suárez och vi avbryts en sista gång.
Det är dags för lite spontandans och de vill ha fler i publiken än de som smugit sig in för att kika på de dansanta. Några av ungdomarna ska nämligen uppträda inför lokalteve om ett fåtal dagar och måste därför repetera, trots att rytmen i kroppen finns hos samtliga och utan svårigheter att hitta de rätta stegen. När låten startas sätter dansnerverna igång. Och stegen då? – Ja, de sitter naturligtvis precis där de ska.

Helena Eriksson, EcK, 2005/2006.