Ecuadoriansk eldsjäls ekologiska emotioner    

Mörkret har sedan länge bäddat in gården i dalen där vi befinner oss. Vi hör grodornas kväkande, och allt är livligt levande denna varma djungelnatt. Stearinljusets låga dansar framför oss där vi sitter mitt emot eldsjälen Dario Proaño, som i 16 år kämpat mot de Ecuadorianska myndigheterna för den ekologiska farmen Rio Muchacho.  

– När vi började med gården Rio Muchacho för 16 år sedan fanns här i princip bara tjock regnskog. Men montubifolket, som bor här, hade börjat med konventionell odling och här fanns, förutom regnskogen, många obrukbara åkrar och stora arealer betesmark för kor, säger Dario.   
Området Rio Muchacho rymmer 80 familjer, ca 350 personer. Communityn har fått sitt namn efter floden Rio Muchacho som ringlar igenom den regnskogsbevuxna dalen. Gården som Dario och hans fru, Nicola Mears, startat har naturligtvis också fått sitt namn därifrån, Rio Muchacho Organic Farm.  

– Jag och Nicola hade länge tänkt och ifrågasatt vad det är vi människor gör med vår jord. Vi kan inte bara utnyttja jordens resurser utan att se konsekvenserna av vårat handlande. Så vi såg det som en stor och spännande utmaning att ta itu med Rio Muchacho, vi ville se om det gick att göra något av det här, fortsätter han.
– Nu har vi bland annat en skola för barn upp till tolv år, vi håller kurser på gården för andra farmare, som är intresserade av ekologisk odling, runt om i världen.  I den lilla staden San Vicente har vi dessutom en lanthandel, och så alla underbara volontärer som kommer hit förstås, konstaterar Dario stolt och nickar mot oss.   
Men vägen hit har varit lång.
– Vi är många som bor här, men politikerna i vår provins Manabí vill inte bygga upp vägen här så att vi kan komma fram till stora vägen, berättar Dario och ser nu lite trött ut.
– De vill heller inte göra i ordning elledningarna så att vi problemfritt kan få hit ström. Under regnperioden kan vi ibland vara utan ström i flera veckor, då har vi inget vatten i huset utan måste duscha och tvätta våra kläder i floden.  

Under regnperioden är det nästintill omöjligt att ta sig in till gården. Regnet gör att vägen blir till lervälling. Dessutom svämmar floden Rio Muchacho över hela tiden och gör att man inte kan ta sig över den, inte ens på vadställena. Detta gör att man inte kan ta sig ut till lanthandeln eller andra affärer.
– Men det har blivit bättre, säger Dario. För 16 år sedan hade vi inte ens den väg som finns idag. Dessutom gör det inte så mycket, för vi har ju min biogasdrivna bil, och så grannen Reubens förstås, som vi sätter på kedjor runt däcken så att de kan ta sig igenom leran. Det är inte lätt, men det går. – På gården har vi ju nästan allt, det enda som vi i måste köpa är ris, för det kan vi inte odla själva.

Området de odlar på är ca tio hektar. Utöver det har de tjugo hektar skog och tio hektar i reserv. I trädgården odlar de bland annat majs, jordnötter, kaffe, kakao, sesam och chili. Och så bananer såklart.
– Vi har ingen monokulturell odling som i konventionellt jordbruk, utan vi har permakultur där inte ens bananerna får vara ifred, säger han med ett leende och fortsätter. Vi använder oss av ett system som vi kallar banancirklar. I de planterar vi fyra bananplantor i en cirkel på ca 2,5-3 m i diameter. Mellan bananplantorna planterar vi små växter som trivs i skugga, det kan vara gurkmeja eller blommor som lockar till sig flugorna och tar bort de från bananerna. Och mitt i cirkeln planterar vi kakao eller kaffe, säger Dario stolt.  
Det här systemet ger långt större avkastning än till och med traditionella odlingsmetoder. Och allt utan konstgödsel och gifter.
– Efter ett tag ser dessutom alla banancirklarna tillsammans ut som en enda stor skog, precis det vi vill, med naturlig avkastning i form av frukter och annat ätbart.

För övrigt har banancirklarna sin egen kompost. Allt organiskt avfall som kommer från växterna i cirkeln, stannar kvar i cirkeln. I cirklarna ser det väldigt rörigt ut tack vare alla växtdelar som ligger på marken. Men det är precis som det ska vara, för det organiska materialet håller också kvar fukten i jorden vilket gör att de nästan aldrig behöver vattna.
– Under regnperioden behöver vi aldrig vattna. Men under torrperioden blir allt i dalen alldeles torrt och brunt, också i vår trädgård. Då måste vi tillsätta lite vatten. Under regnperioden samlar vi upp mycket vatten i stora vattencisterner på gården. Det här vattnet använder vi till matlagning, bevattning av växter och till duscharna, och efter att vi kokat vattnet använder vi det till att dricka. Men under torrperioden räcker inte regnvattnet till både trädgården och matlagningen, då använder vi oss av vatten från floden som vi pumpar upp med hjälp av en hydraulpump som drivs av solenergi, säger Dario.
 
Solenergi använder de inte bara till vattenpumpen.
– Många av volontärerna och turisterna som kommer till gården vill ofta duscha varmt. Så jag och grannen Sergio ordnade en lång svart vattenslang som vi la upp i en spiral på taket till duschen. När solen sedan ligger på blir vattnet jättevarmt. Och med solenergin laddar vi även upp ett batteri som vi använder till vår radio när det blir strömavbrott under regnperioden. Radion är vår enda chans till kommunikation med den yttre världen.
Vattnet från duscharna, handfaten och ”tvättstugan” (som består av en stenbänk med en vattenslang) renar de också med hjälp av naturliga processer. Först får vattnet ligga i en behållare och ”vila”, sedan kommer det till en tank där fettet separeras från vattnet (på gården används biologiskt nedbrytbart tvättmedel, tvål och diskmedel). Till sist går det igenom en tank med filter av sten, sand och aktivt kol. Vattnet från ”tvättstugan” går dessutom igenom en fjärde station, en damm full av vattenväxter och organismer och djur som hjälper till med nedbrytningen. Därefter är vattnet klart att användas till vattning av växterna eller ut i floden igen.
– Vi försöker att leva så nära naturen som möjligt här på gården. Vi har mulltoaletter, våra bestick, glas och tallrikar är gjorda av naturens material - nöten mate och av lera. Och så försöker vi leva med naturen i största möjliga mån, och inte av den. I byn har vi en schaman, det är den äldsta kvinnan i byn. Till henne går man om man har någon sjukdom som man inte vet hur man ska bota, men alla här har stora kunskaper inom naturmedicin. Såklart har vi här på gården också en avdelning där vi har medicinalväxter, säger Dario som är en väldigt jordnära människa.   

Dario utövar yoga varje morgon innan allt arbete börjar. Detta är mycket viktigt, påpekar Dario, eftersom vi i dagens samhälle är så stressade måste vi få tillfälle att rensa våra tankar och lugna ner oss och koncentrera vår energi på det som är väsentligt.   
Han säger att världen och Ecuador är på väg i en riktning han inte riktigt tror är bra, varken för människa eller för natur.
– Det Ecuador jag växte upp i är inte det Ecuador vi ser idag, menar Dario. Idag har människorna inget värde om de inte har pengar. Och politikerna spär på det ytterligare genom att utnyttja de ”små” människorna. Genom korruption och egoistiska val styr de landet mot en framtid där människan hamnar i skymundan för världsekonomin. Och TLC ska vi inte prata om, suckar han.
Frihandelsavtalet TLC är ett förslag som USA utvecklat för att ”hjälpa” små länder in på världsmarknaden.
– Det vi behöver är inte att göra oss stora på världsmarknaden. Det vi behöver göra är att få bukt med våra egna politiker, vårt eget land. Vi måste börja få fram välutbildade människor och leda in Ecuador på rätt spår igen. Som det är nu går 9 % av pengarna som ska till skolan, faktiskt till skolan. Vart går resten av pengarna, undrar Dario ilsket. Och utbildningen i landet är rent ut sagt skit, fortsätter han.
– Dåligt betalda lärare, dåliga skolor, inget material för skolorna att arbeta med… Inte konstigt att Ecuador är fattigt - vi måste satsa på folket och utbildning, annars kommer vi ingenstans!