Ecuador - ett reportage

Quechuafolket

är den största ursprungsgruppen i Ecuador. Yachay Wasi, som betyder kunskapens hus på Quechua, är något så ovanligt som en skola just för dem. Den ligger högt upp i utkanten av staden och från dess trädgård kan man blicka ut över hela Quito som ligger som i en skål med de höga bergen omkring. Skolans enda lärare, Laura Santillán, berättar att barnen studerar samma saker som barn på andra skolor. Men barnen får samtidigt lära sig traditionella kunskaper kring Quachua-folkets kultur, deras ursprungsspråk och naturmedicin. Hon betonar vikten av att barnen måste lära sig att respektera “la pacha mama”, moder jord. Målet med skolan är att lära barnen att vara stolta over sitt ursprung samt att bevara en kultur som har motarbetats sedan spanjorerna började kolonisera Sydamerika i slutet på 1400-talet.

I en termin har jag och mina klasskamrater läst en kurs som heter ”Lära av syd – Ecuadorkurs med humanekologi”, på Skarpnäcks folkhögskola. Humanekologi beskrivs som samspelet mellan den samhällsbyggande människan i sin ekologiska omgivning”. Det är på det temat som jag och min klass beger oss till Ecuador för en tre månader lång resa. En kall eftermiddag i början av januari lämnar vi Arlanda och Sverige för att drygt 20 timmar senare landa mitt på den andinska högplatån i huvudstaden Quito i Ecuador.

Efter att Laura Santillán har berättat om skolan är det hennes dotter Achik Ninaris tur att stå i centrum. Hennes namn betyder ”den levande eldens ljus”. Hon är tolv år, men framstår som mycket äldre när hon guidar oss runt i medicinalträdgården och berättar om alla växter vars tillämpningar verkar oändliga.

I Ecuador finns en otrolig biologisk mångfald. Det lilla landet rymmer inte mindre än fyra klimatzoner. Men även om kontrasterna är stora, är avstånden korta. Detta visar sig när vi besöker Salinas, en by på högplatån. En dag får jag och några klasskamrater möjlighet att bergsklättra. Vi startar på 4800 meter och stannar 5000 meter högt upp på berget Chimborazo. Vi fryser rumpan av oss och har snöbollskrig. Två dagar senare däremot ligger vi på stranden, njuter av solens strålar och tittar ut över det mäktiga Stilla havet.

Efter den gemensamma rundresan är det dags för praktik. På ett ekologiskt jordbruk vid kusten i provinsen Manabí ska jag praktisera under två veckors tid. En vecka med några klasskamrater och en vecka ensam. Gården är som ett kretslopp. Förutom att all mat är ekologisk, tillverkar de organisk tvål och de har byggt ett vattenreningssystem. Alla byggnader är gjorda av bambu. Som tak har de bananblad. Det är som att resa hundra år tillbaka i tiden. Men ändå inte, för familjen jag bor hos har valt att leva så här trots att de har möjlighet att leva mer ”modernt”.
Den främsta inkomstkällan för familjen är ekologisk kakao som odlas för export till Tyskland.

Även bönor, kaffe, majs, och många olika slags frukter odlas. Familjen består av pappa Servio, mamma Maria och deras sex barn. De är varma människor och det tar inte lång tid innan jag känner mig hemma. Även om mitt barndomshem – Arboga – skulle klassas som ”ute på landet” av många stockholmare, så har jag aldrig upplevt något liknande det här. Känslan att leva nära naturen, att helt följa dygnets rytm, att äta det som kommer från gården – den är obeskrivlig. Efter en tid på gården väcks självklart en hel del funderingar hos mig själv. När man är på en sådan plats, är det inte konstigt att man kritisk granskar sig själv och sitt levnadssätt.

En dag när vi sitter och pratar på gården ger Servio mig en apelsin. Efter att jag ätit upp frågar jag honom var jag skulle slänga skalet. På marken så klart, svarar han. Det är naturligt för honom, men i Sverige har vi blivit så pedantiska att vi även städar bort sådant som är organiskt bara för att det förstör stadsbilden.

I slutet av min praktiktid får jag chansen att följa med Servio på en sammankomst med ett nätverk som han är medlem i. Det heter ”red de semillas” och består av ett antal naturälskare som träffas några gånger om året för att sinsemellan utbyta traditionella frön som håller på att försvinna, samt hålla i workshops på olika teman kring miljö och ekologi. Vi beger oss till norra stillahavskusten och provinsen Esmeraldas. Där välkomnas vi av den inflyttade peruanen Georg Fletcher som står som värd den här gången. Flertalet av deltagarna är kvinnor och barn från byn som blivit ditbjudna för att lära sig mer om olika jordbruksmetoder. Under dagen turas vi om att påta och gräva i jorden.
Nästa dag går vi den halvtimmes långa promenaden mot stranden. De platser jag sett innan går inte att jämföra med den här till synes helt orörda platsen. Inte en turist så långt ögat når och inga byggnader heller. De berättar att under tidig höst kan man till och med skåda val härifrån.

Det är magiskt och väldigt vackert. Efter några timmar gör vi upp en eld och grillar bananer. Servio försvinner några minuter och kommer senare tillbaks med en krabba som han lägger på elden. Smaken är salt och just i denna stund är det otroligt gott. Strax får jag syn på klockan och påminns om att inget varar för evigt. Servio och jag börjar springa tillbaks till huset för att hinna med en buss tillbaks hemåt. På vägen ramlar jag ett antal gånger och den otroligt starka solen börjar märkas. Väntandes på bussen blir jag anfallen av hundratals mygg. I ett desperat försök att slippa angriparna byter jag om till byxor och en tjock tröja – i nästan 40 grader värme! Mitt bland all svett och mina förtvivlade försök att mota bort myggorna, känner jag för första gången hemlängtan. Men känslan förbyts snabbt. En liten flicka som var med under gårdagen dyker upp. Hon går fram till mig och Servio, brister ut i ett leende och räcker oss en enorm papaya. Livet ler mot mig igen, och nu får myggen gärna äta upp mig om de så vill.

Efter några timmar är det bussbyte och jag och Servio vinkar av varandra. Han ska hem till sin familj och jag ska till Quito för att senare ta flyget och hem till Sverige. Nu lämnar jag Ecuador, men Ecuador kommer aldrig att lämna mig.